Lite om mig och mitt skrivande

Lektören - din vän i viken!

Det anses bevisat att man blir smartare av att läsa och skriva. Tänk då på hur vassa lektörerna måste vara, de som har till yrke att lusläsa roman- och novelltexter för att rätta, korrigera och komma med förslag på vad som kan strykas och vad som bör läggas till. Det räcker inte med att kunna grammatik och kommatering, man måste också ha god känsla för sammanhang och flyt. En duktig lektör är ovärderlig och på många sätt lika viktig som författaren när det gäller den färdiga slutprodukten.

Jag sitter just nu med den första redigeringsvändan av min kommande bok Natten jag dog. Det är ett roligt arbete eftersom jag lär mig otroligt mycket av min lektör, i mitt fall den duktiga Caroline L Jensen. Trots att jag har gått igenom manuset så många gånger att jag har förlorat räkningen fann hon nästan 700 saker att kommentera och anmärka på i originaltexten. Ändå är detta otroligt bra enligt henne, inte sällan hittar hon nämligen mellan 5000 och 7000 saker som är knepiga eller direkt felaktiga i ett bokmanus.

Måste man rätta sig efter vad lektören säger? Nej, det behöver man inte. Ofta handlar det dessutom om råd och förslag, och det är inte alltid man håller med. Däremot finns det så klart ingen anledning att protestera mot rättningar av direkta felaktigheter, vare sig dessa rör det språkliga eller själva handlingen. Sådant handlar snarare om att med rodnande kinder tacka och ta emot. Allt annat bestämmer du själv över.

Vissa författare anser att de vet bäst och därför inte behöver någon lektör. Ett berömt exempel är J. K. Rowling vars första bok om Harry Potter - med lektörens hjälp - blev en spännande och innehållsrik berättelse om knappt 400 sidor. Inför den femte boken i serien förbjöd hon sitt förlag att kommentera eller föreslå korrigeringar, med resultat att Harry Potter och Fenixorden blev en tusen sidor lång tegelsten där väldigt lite faktiskt händer. Jag tror inte att Rowling gråter för det, hon är så framgångsrik att hon inte längre är sårbar och uppenbarligen inte heller mottaglig för kritik. Jag anser emellertid att hon gjorde ett misstag. Att inte ta hjälp av en lektör är i mitt tycke lika dumt som att skriva på fyllan eller uppträda på en scen efter att ha rökt ögonen i kors. Det blir liksom aldrig riktigt bra.

För att göra en jämförelse med musik kan man säga att lektören är för författaren vad ljudproducenten är för musikern. Det är bandet som spelar, men det är ljudteknikern som får det att låta bra. Konstruktiv kritik är utvecklande och personligen tycker jag att det är helt fantastiskt att ha en annan människa som jag kan tala med om det jag skriver. Det är ju rena terapin. Allt handlar om en själv och det man försöker skapa. (Just det, jag skriver inte, jag skapar. Tro inget annat).

Var med andra ord inte rädd för lektören. Har du ett manus i byrålådan kan det absolut vara värt att låta en duktig lektör gå igenom texten. Var heller inte rädd för att skicka något till förlaget som kanske inte är helt och hållet perfekt (även om du så klart ska göra ditt bästa och inte slarva), är storyn bra kommer inte förlaget att tillåta att din bok släpps i något annat skick än bästa möjliga. Med andra ord, hatten av för alla duktiga och hårt arbetande lektörer!

Hör du det, Rowling?

 

1 okt 2014

Peter Erik Du Rietz

Welcome to www.durietz.n.nu.

Länkar

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)